Alla människors lika värde - vad menas?

På senare tid har  alla människors lika värde förekommit flitigt i den politiska debatten. Men det har också i olika sammanhang påståtts att begreppet egentligen skulle bygga på ett missförstånd, en olycklig felöversättning. Ytterst skulle idén om människors lika värde därmed vara en bluff eller myt.

By Vicki Nunn (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons

En snabb sökning visar att detta påstående under senaste året har fått stor spridning på högerextrema sajter. Där figurerar en mängd artiklar på temat att människors lika värde är en myt. Och för dem som vill göra skillnad på folk och folk är det givetvis en tacksam sanning att det ”bevisats” att människors lika värde bygger på ett missförstånd.

Diskussionen om värde kontra värdighet har också förts i mer rumsrena sammanhang. 2014 publicerade Tidskrift för Politisk Filosofi en artikel av Ingemund Hägg, professor emeritus i nationalekonomi, med titeln ”Alla människors lika värde eller människans värdighet”. (Fulltext HÄR)

Även han kommer fram till slutsatsen att begreppet värde är resultatet av en felöversättning, nämligen av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Hur?

Idén om alla människors lika värde har bland annat stöd i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformen (från 1974). Där står det: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” (Regeringsformen)

Formuleringen går tillbaka till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948. Första artikeln i den svenska versionen slår fast att:

”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.” (Källa)

Det är här problemen börjar. I det engelska originalet lyder nämligen formuleringen:

”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”

Likadant på franska och tyska:

”Tous les êtres humains naissent libres et égaux en dignité et en droits.”

”Alle Menschen sind frei und gleich an Würde und Rechten geboren.”

På dessa språk talas det alltså om värdighet, inte värde. Så långt förefaller det alltså röra sig om en felaktig översättning till svenska, där kanske det tyska Würde blivit värde. Men frågan är om det verkligen är så enkelt.

För att förstå denna begreppsförvirring kan det vara värt att gå tillbaka till den tyske filosofen Immanuel Kant, vars tänkande haft stor betydelse för de mänskliga rättigheternas historia. I sin Grundläggning av sedernas metafysik från 1787 formulerade han sitt berömda kategoriska imperativ:

”Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål”. (Kant 1997, s. 55.)

I sin läsning av Kant citerar Ingemund Hägg följande kärnfulla passage, där den tyske filosofen förklarar varför vi behandlar människor annorlunda än föremål:

”I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För den som har ett pris gäller att det kan ersättas med något annat som en ekvivalent, men det som däremot är höjt över alla pris, och således inte har någon ekvivalent, har värdighet”.(Kant 1997, s. 61)

Med utgångspunkt i detta stycke argumenterar Hägg sedan för att termen värde är fel när det gäller människor:

”Jag ansluter mig till den tolkning där värde (i Kants tappning Preis) och värdesättning är något relativt, något som medger jämförelser. Värdighet (Würde) är däremot något absolut, ojämförbart, ovillkorligt, oantastbart, tillkommande människan som människa och ingående i människosläktet. Det är inneboende (»inherent») som det står i FN-deklarationen.” (Hägg, s. 16)

Att på detta sätt sätta likhetstecken mellan pris och värde måste dock beskrivas som en olycklig läsning av Kant. Kant likställer nämligen inte alls begreppen. Tvärtom gör han en åtskillnad mellan relativt värde (pris) och inre värde (värdighet). Hos Kant är alltså pris och värdighet uttryck för olika sorters värde:

”Det som hänför sig till de mänskliga böjelserna och behoven har ett marknadspris; det som utan att förutsätta något behov överensstämmer med en viss smak, dvs. med ett välbehag vid våra själskrafters ändamålslösa lek, har ett affektionspris; men det enda som utgör villkoret för att något kan vara ett ändamål i sig har inte bara ett relativt värde, dvs. ett pris, utan har ett inre värde, dvs. värdighet.” (Kant 1997, s. 61)

Värdighet är hos Kant alltså en absolut och inre form av värde - inte något annat än värde. Därmed kan vi i denna tradition också tala om ett specifikt människovärde.

Enligt Kant är alltså begrepp som människovärde och värdighet synonyma. Varför vi i Sverige oftare talat om människovärde, medan engelska språket företrädesvis använt human dignity är svårt att säga (dignity i Kants mening definieras på engelska som intrinsic value, så även här är värdebegreppet närvarande). (Se: Stanford Encyclopedia of Philosophy)

En sak är dock säker: det rör sig inte bara om en felöversättning från 1948. Begreppet människovärde har enligt Svenska Akademiens Ordbok figurerat på svenska sedan 1798. (SAOB: "Människovärde") Ordboken listar för övrigt både människovärde och människovärdighet som uppslagsord. Där bedöms den senare varianten som liktydig med den förra, men ”mera tillfälligt” använd. En sökning i Kungliga Bibliotekets databas över digitaliserade dagstidningar visar också på ”människovärdets” historiska förankring i svenska språket. Från respektive tidnings grundande fram till 1947 (d.v.s. året innan FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs) förekom ordet människovärde 1556 gånger i de tre dagstidningarna Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Under samma period återfanns ”människovärdighet” endast 43 gånger i dessa publikationer. (Länk till söktjänsten)

Det torde således stå utom allt rimligt tvivel att termen värde i denna betydelse var väletablerad på svenska språket när FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs 1948. Det är med andra ord problematiskt att tala om en felöversättning utan att ta hänsyn till begreppets historiska innebörd. Det står sedan var och en fritt fram att argumentera för värdighet som ett bättre begrepp än värde, att ”jämlika i värdighet” är mer passande än ”lika värde” eller vad som helst, men då är det också viktigt att inse att vi egentligen talar om en definition av värdighet som innebär just ovillkorligt värde.

Som Hägg riktigt påpekar har nämligen Kants värdighetsbegrepp inget att göra med den innebörd vi lägger i begreppet i dagligt tal (där vi exempelvis uppträder med olika grad av värdighet, eller som också kan tolkas som ”grundläggande respekt”). (Hägg, s. 16) Men just därför faller också den praktiska nyttan av att överge värde, som må vara förvirrande men åtminstone är väletablerat, till förmån för det lika förvirrande men dessutom ”mera tillfälligt använda” värdighet.

De krafter i samhället som hoppas kunna urvattna människovärdets innebörd genom att likställa värdighet med ”grundläggande respekt för andra människor” har alltså inte mycket att hämta inom den begreppshistoriska traditionen.

Problematiken kring ”människors lika värde” visar tydligt hur ett begreppshistoriskt angreppssätt kan skapa en djupare förståelse för de ord och uttryck som figurerar i det offentliga samtalet. Men viktigare än allt detta är förstås att samtalet inte fastnar i distinktioner mellan värde och värdighet. I stället bör vi ta de mänskliga rättigheterna på allvar, eftersom de ovillkorligen är knutna till idén om människovärde. Och de internationella deklarationerna och konventionerna om mänskliga rättigheter är i flera fall nog så radikala.

Ingemar Hedenius iakttagelse från 1982 kan därför få tjäna som en sammanfattning:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan. (Hedenius, s. 19)

Referenser (tryckta verk:

Ingemar Hedenius, Om människovärde, Stockholm 1982

Ingemund Hägg, "Alla människors lika värde eller värdighet", Tidskrift för politisk filosofi, 2014:3

Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Göteborg 1997