Är sd ett nyfascistiskt parti?

De senaste dagarna har jag diskuterat begreppet fascism. Att först Magdalena Andersson och sedan Stefan Löfven valde att beteckna sd som ett ”nyfascistiskt” parti skapade som bekant stora nyhetsrubriker. I media diskuterades först huruvida det var taktiskt riktigt. Sedan började diskussionen huruvida de faktiskt har skäl för sitt påstående. Jag tänkte försöka bidra med några personliga reflektioner. Men jag lyfter också frågan om begrepp som främlingsfirentlighet, högerpopulism eller antiinvandringsparti är mindre problematiska. Vänligen notera att jag inte är expert på fascism eller insatt i all forskning. Däremot upplever jag att vissa resonemang saknats i den mediala debatten.

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att Löfven och Andersson inte har varit ensamma om sin analys. Dagen före riksdagsvalet skrev Carl Bildt på DN Debatt och varnade för ”det nästan fascistiska idéarv som ytterst finns i delar av botten av detta parti”. En betydligt försiktigare formulering givetvis, men det råder knappast någon tvekan om vad Bildt försökte säga. Hans utspel möttes dock inte av någon rungande kritik, vilket väl egentligen bara kan förklaras med att stämningen i svensk politik trissats upp betydligt under hösten.

Fascism som ideologi och idéhistorisk strömning

Diskussionen om Sverigedemokraterna är nyfascister är definitivt inte ny, utan har väl pågått ända sedan 1990-talet. Jag kommer heller inte kunna erbjuda ett träffsäkert ja-eller-nej-facit, utan vill i följande resonemang snarare visa på några olika perspektiv utifrån vilka frågan kan angripas.

”Fascist” kan givetvis användas som ett slentrianmässigt skällsord, men här gäller diskussionen alltså politisk ideologi. Finns det kopplingar mellan sd och den traditionella fascismens tankegods? Med anledning av journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism (2013) tog diskussionen ny fart. Arnstad stödjer sig på fascismforskaren Roger Griffins definition av fascism som ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse” och menar att den nya europeiska fascismen gradvis ändrat inriktning under 1900-talet. Efter Hitlers och Mussolinis nederlag under andra världskriget förpassades deras ideologier i princip till historiens skräphög. Men därifrån började också den nya fascismens resa mot att bli ”rumsren”. I efterkrigstidens politiska diskurs anammade de nya fascistpartierna ett annat språkbruk än Mussolinis och intog nya positioner. Idén om den totalitära staten med en diktatorisk ledare övergavs till förmån för parlamentariska principer. Likaså dumpades idén om den korporativa staten i dess klassiska form överbord.

Våldsinslaget då? Ja, svartskjortornas och brunskjortornas verksamhet lades kanske snarare ut på entreprenad. I dag utförs den av en ”brun svans” i form av partitrogna hatsajter samt enskilda individer som hotar personer som uttrycker sig kritiskt mot sd offentligt. En sorts svartskjortor med tangentbord och anonyma twitterkonton som vapen. Sd är inte ett våldsbejakande eller våldsförskönande parti, men att uttala sig kritiskt mot sd i offentligheten innebär en risk för allvarliga hot. Detta smått bisarra förhållande gäller inte något annat etablerat parti i Sverige – och rimmar ytterst illa med den stabila demokratiska grund partiet säger sig vila på. Samtidigt ska det sägas att detta inte är exakt samma sak som den muskulära kampideologi som företräddes av Mussolinis italienska fascism.

Till detta kan läggas att Sverigedemokraterna har en historia med brunsvarta rötter. Partiet växte fram ur den svenska vitmakt-rörelsens mylla och använde från början slagord som ”Bevara Sverige Svenskt”. Det fanns rakade skallar och hakkors. Samma år som Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna sålde partibutiken genom tidningen SD-kuriren fortfarande nynazistisk musik som hyllade raskrigets idé. (Se exempelvis SD-kuriren nr 24, 1995, s. 15)

Nationens pånyttfödelse

De som varit kritiska till Arnstads användande av fascismbegreppet har bland annat ansett att Griffins definition är alltför vid. Håkan Blomqvist och Dick Harrison har varit inne på denna linje. De har en poäng. Om vi vill diskutera fascism som en historisk företeelse behövs precisa begrepp. Om all ultranationalism är fascism så skjuter vi bredvid målet.

Det är dock på sin plats att lyfta fram att Griffins/Arnstads definition preciserar att fascism också ska syfta till ”nationens pånyttfödelse”. Är det vad Sverigedemokraterna är ute efter? I sammanhanget kan väl anföras att partiet alltid motiverat sin existens utifrån att Sverige står inför existentiella hot i form av till exempel kulturellt sönderfall, tilltagande normlöshet och nationell upplösning. I sd:s retorik är det ytterst nationens framtid som står på spel. I dag kallar sig Sverigedemokraterna för ”det enda Sverigevänliga partiet i riksdagen” (och man undrar om de anser att det finns andra utanför riksdagen?). Riksdagens övriga partier pekas därmed ut som något annat, deras politik får i slutändan antas vara svensk- eller Sverigefientlig. När politiska problem formuleras så radikalt kan vi också förvänta oss att lösningarna kommer vara det.

I slutändan blir frågan om Griffins definition av begreppet fascism en fråga om huruvida vi vill betona kontinuitet eller förändring inom den europeiska nationalismen under 1900-talet. Om fascism betraktas som en historiskt specifik, i grunden oföränderlig ideologi, riskerar den dock att framstå som en infrusen mammut. Det är praktiskt om vi vill betrakta fascismen som en utdöd eller närmast utdöd företeelse, men också riskabelt.

Ett annat problem med Griffins definition av fascism, måhända av sekundär betydelse, gäller huruvida den folkliga ultranationalismen inriktad på nationens pånyttfödelse skapades av Mussolini. Liknande idéströmningar hade ju tagit sig en mängd olika uttryck redan före första världskriget. Betänk bara en sådan formulering som Sven Hedin använde i ett tal till Sveriges pojkscouter 1912:

”och varen redo när fosterlandet kallar er till den lustiga lek, då den instängda och förskämda luften vädras ut och våra vapen blänka i återskenet från forntida bragder” (Scouten nr 4 1912, s. 46)

Om fascism är folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse – är inte i så fall fascismen äldre än begreppet fascism?

Ett annat sätt att närma sig problemet är att försöka ringa in fascismen som en uppsättning praktiker. Fascism är då snarast något man gör. Här blir frågan om våldet och gatukampen central. Vi kan åtminstone inte förstå mellankrigstidens fascism utan detta element. Kan vi över huvud taget tala om ”fascister i kostym” – eller avlägsnar sig den sortens rörelser från det som i så fall kan uppfattas som själva kärnan i fascismen: det råa, maskulina våldet?

Att ropa varg

Blomqvist och Harrison har också anfört ett annat argument med relevans för den aktuella politiska debatten: om all ultranationalism är fascistisk riskerar vi att ropa varg och missa när den verkliga (auktoritära, miltitanta) fascismen dyker upp.

Frågan är emellertid om det parlamentariska läget som uppstått kanske ändå motiverar ett vargrop? Sverigedemokraterna har lyckats rita om den parlamentariska kartan och ställt Sverige inför det kanske allvarligaste politiska läget sedan 1930-talet. Som Ola Larsmo skrev i Dagens Nyheter:

Men jag tror att vi oberoende av våra politiska preferenser ändå måste slå fast vad som hänt: ett nyfascistiskt parti fäller en socialdemokratisk regering.

Det finns alltså både fördelar och nackdelar med fascismbegreppet. Frågan kompliceras ytterligare om vi, som en del icke-historiker tycks vara benägna att göra,  söker facit på var sd står genom att konsultera partiprogrammet (Sverigedemokraternas principprogram 2011) och inte tar hänsyn till partiets och den nationalistiska ideologins historiska dimension. Där talas om socialkonservatism och ”öppen nationalism”. Ickerasism och demokrati. Men en sådan läsning missar att Sverigedemokraterna gradvis anpassat sin retorik för att bli rumsrena. Den etniska nationalismen (enligt vilken en person föds som svensk och därmed inte kan bli fullt ut svensk) har bytts ut mot en nationalism på kulturell grund. Notera dock att partiet i diffusa ordalag fortfarande talar om en medfödd mänsklig essens, där vissa saker är gemensamma för alla människor medan ”annat är unikt för vissa grupper av människor” (s. 8).

Trots Sverigedemokraternas ändringar av partiprogrammet från 1989 till i dag är det  också slående hur mycket som är sig likt. Även 1989 bekände man sig till den parlamentariska demokratin. Då som nu har den radikala nationalismen varit central. Så om Sverigedemokraterna i någon mening var nyfascistiska under tidigt 1990-tal – när slutade de i så fall att vara det?

Auktoritär ledare eller auktoritära normer?

Mellankrigstidens fascister förespråkade diktatur eftersom de ansåg att folket behövde ledas av en stark ledare, som värnade om statens och nationens bästa. Sverigedemokraterna delar som sagt inte denna uppfattning, men deras människosyn andas samma pessimism. Människan är inte rakt igenom god, skriver de i sitt principprogram, utan både destruktiv och konstruktiv. Den mänskliga naturen präglas, bland annat, av egoism och tävlingsinstinkt (som kan komma kollektivet till nytta). Vidare menar de att ”inom varje människa pågår en daglig och livslång kamp mellan dessa motstridiga krafter, känslor, instinkter och drifter.”

Därför skriver Sverigedemokraterna i sitt principprogram att ”Med utgångspunkt i denna syn på den mänskliga naturen blir politikens viktigaste uppgifter inte att försöka riva ned alla de strukturer och kollektiv som omger individen utan snarare att försöka skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig själv.” (s. 9)

Folket är enligt detta synsätt alltså fortfarande i behov av ledning, men det ska ske genom ett fast ramverk av normer, traditioner och ”moral” – inte genom ett auktoritärt politiskt ledarskap. I den meningen kan politiken förstås som en kulturkamp där det i förlängningen är den nationella gemenskapen och nationens framtid som står på spel. Detta är också ett föga uppmärksammat inslag i den politik Sverigedemokraterna vill föra, som hamnat i skuggan av debatten om flyktingmottagandet och dess ”volymer och kostnader”. Detta är en ideologisk vision som särskiljer sig från mainstreampolitiken och som vänder sig tvärt mot ett samhälle präglat av pluralism och kulturell mångfald. I mina ögon är det en mycket skrämmande vision. Men är denna sorts ”norm-fascism” (slentrianmässigt använt) verkligen detsamma som politisk fascism?

Sd och isberget

Frågan om sd förtjänar att kallas nyfascistiskt beror inte bara på vad vi menar med fascism utan också vad vi menar med Sverigedemokraterna. Om vi betraktar partiet som ett traditionellt parti som händelsevis råkar ha en stor skara rasister och andra rötägg till medlemmar och sympatisörer ­– eller som Sd:s officiella partilinje snarare bör ses som den blankpolerade toppen av ett betydligt grumligare isberg. Hur kan vi annars förklara att sd inte tar upp kampen mot dess hatande och hotande sympatisörer – eller att en sd-trogen hatsajt som Avpixlat tillåts sprida sin grova rasism och sina konspirationsteorier (om att Sverige är en totalitär stat styrd av en liten pk-feminist-liberal-kommunist-queer-elit), samt utföra så smutsiga påhopp på grupper och individer – utan att partiet sätter ner foten?

Eller uttryckt med andra ord: blir det lättare att reda ut begreppen om vi betraktar fascismen som en rörelse med ett parti snarare än en ideologi hos ett parti? Kanske är det mer rättvisande att tala om sd som ett parti med kopplingar till en alltmer högljudd nyfascistisk idéströmning än att peka ut partiet i sig som nyfascistiskt. Jag vet inte. Om distinktionen är relevant beror kanske också på sammanhanget.

Främlingsfientlighet och högerpopulism

Men vi måste också fråga oss vilka beteckningar på partiet som i så fall är bättre. Och här uppstår nya problem. Håkan Blomqvist beskriver sd som ett ”främlingsfientligt, opportunistiskt högerparti”. Anna-Lena Lodenius anser att sd tillhör ”en ny slags partifamilj som många kallar för exempelvis radikala högerpopulister och som består av nationalistiska, i regel konservativa, antiinvandringspartier”.

Låt oss börja med begreppet främlingsfientlighet. Det har absolut sina poänger. Sverigedemokraterna menar ju att den gemensamma nationella gemenskapen och identiteten hotas av att främmande kulturelement sprids i det svenska samhället. Det är därför den så kallade ”mångkulturalismen” är en svuren fiende. Men termen främlingsfientlighet är problematisk eftersom den accepterar idén att de företeelser eller grupper sd vänder sig mot är främlingar eller främmande i förhållande till en normativ svensk kultur. Begreppet främlingsfientlighet riskerar alltså att etikettera grupper och företeelser som är självklara i dagens svenska samhälle som främmande. Således skriver Behrang Miri: ”Jag är ingen främling och det jag påverkas av är ingen främlingsfientlighet.” Om begreppet fascism kan sägas göra sig skyldigt till guilt by association (genom att koppla sd till Mussolini eller Hitler) gör främlingsfientlighet ungefär detsamma, fast gentemot den utpekade gruppen.

Begreppet högerpopulism lyfter fram ett viktigt förhållande: att partiet faktiskt hör hemma till höger på en traditionell höger-vänster-skala. Men är sd populister? Jag ställer mig högst tveksam. Sd växte fram långsamt och ideologiskt målmedvetet i en extremistisk miljö. Under lång tid var det ett parti som samlade färre än 1 procent av rösterna. De har aldrig formulerat sina idéer utifrån vad väljarna tycker, men anpassat sin retorik. De har inte staplat ölbackar eller haft lustiga hattar. De är och har alltid varit djupt ideologiska i sin nationalism. De har heller aldrig utmärkt sig för den sorts vardagliga liberalism som traditionellt präglat högerpopulismen.

Och om vi använder ett begrepp som antiinvandringsparti – blundar vi då inte för det faktum att partiet inte bara vänder sig mot invandring utan också kulturell mångfald?

Och slutsatserna?

Huruvida Sverigedemokraterna förtjänar beteckningen nyfascistiskt beror alltså på vad vi lägger i begreppet politisk fascism, om vi accepterar en idéhistorisk övergång från fascism till nyfascism (eller om fascism tvärtom ska betraktas som en historisk konstant) samt hur vi väljer att se på Sverigedemokraternas förhållande till partiets ”bruna svans”. Liksom andra politiska begrepp kommer fascismen och nyfascismen i slutändan alltid definieras utifrån vitt skilda politiska positioner. Som humanistisk akademiker är det kanske också i första hand min uppgift att betona komplexiteten och motsättningarna i de begrepp som används. Vi kan aldrig ge ett entydigt svar på frågan om Sd är nyfascistiskt utan att redogöra för de villkor vi anser måste uppfyllas. Det gäller för övrigt även andra politiska begrepp som nyliberal eller socialist. Jag hoppas ha kunnat visa på något av detta. Men det är också viktigt att betona att den som väljer en annan benämning måste vara medveten om att alternativa begrepp inte nödvändigtvis är mer precisa eller rättvisande.