Ulf Zander: Tillbaka till framtiden? Robocop och Detroit som dystopi

Förväntningarna har varit stora på nyinspelningen av den bioaktuella Robocop med svenske Joel Kinnaman i huvudrollen.[1] Regissören José Padilha, främst känd för de brasilianska polisfilmerna Tropa de Elite 1 och 2 (2007 och 2010), har inför premiären uttryckt sitt missnöje över att filmbolagets ledning har lagt sig i projektet och begärt att han ska klippa bort centrala inslag. Samtidigt har Padhila intygat att han hyser största respekt för originalfilmen.[2] Den forne huvudrollsinnehavaren Peter Weller är en av många som har uttryckt tvivel. Som han ser det utmärks den nya Robocop av samma problem som 2012 års nyinspelning av Total Recall, en annan lovordad science fiction-film regisserad av holländaren Paul Verhoeven. Den senare har instämt i Wellers analys och noterar att i båda nyinspelningarna saknas den drastiska, svarta humor som genomsyrade föregångarna från 1987 respektive 1990. Att de därtill producerades till betydligt lägre kostnader framhäver än mer föregångarnas originalitet.[3]

Flertalet recensenter, såväl i Storbritannien och USA som i Sverige, har dragit samma slutsats som Peter Weller och Paul Verhoeven. Bland de vanligast återkommande omdömena hör ”humorlös” och ”våldsam”, där det myckna skjutandet tagit tydliga intryck av datorspelsestetiken. Men även om den nya Robocop är anpassad till nya tider i det avseendet finns det en viktig skillnad i förutsättningarna. Under perioden från 1987 till 2014 har biodukarna fyllts av transformers, terminatorer och avatarer, vilket bidrar till att en man i plåtuniform inte väcker någon stor sensation, oavsett hur välgjorda effekterna är. De religiösa undertonerna i förlagan saknas så gott som helt i nyinspelningen, i vilken större emfas har lagts på Robocops återkomst till sin familj. Till de försonande dragen i 2014 års version hör flera av skådespelarinsatserna, inte minst Kinnamans. Dessutom har flera kritiker lovordat ambitionen att anknyta till aktuella diskussioner om huruvida terroristbekämpning och krigföring bör överlåtas på privata företag, vilket har varit en realitet i de amerikanska insatserna i såväl Afghanistan som i Irak, och de moraliska dilemman som virtuella krig, med drönare i frontlinjen, resulterar i.[4]

 

På väg mot Delta City?

Som New York Times filmkritiker Manohla Dargis konstaterat får varje generation den Robocop som den förtjänar – eller önskar. I den nya versionen står en svepande kritik av kommersialism och vikten av goda familjerelationer i förgrunden. Verhoevens version var istället en osentimental och apokalyptisk dystopi, besläktad med såväl Fritz Langs Metropolis (1927) och Frankenstein (1931) som Stanley Kubricks Dr. Strangelove or How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964). Darghis menar att 1987 års Robocop kan ses som en långfilmsversion av den scen mot slutet av Dr. Strangelove där piloten, major ”King” Kong (Slim Pickens), på väg mot undergången rider rodeo på atombomben.[5]

Det kan mot denna bakgrund tyckas som att det inte finns mycket att skratta åt i Verhoevens Robocop. I en nära framtid är Detroit en stad i förfall. Poliserna, som verkar i en jämställd och asexuell miljö, försöker bekämpa brottslingarna, men lagens väktare befinner sig ständigt i underläge. Polisorganisationen styrs av storföretaget Omni Consumer Products (OCP), vars ingenjörer arbetar på att ta fram en underhållsfri dygnet-runt-polis som kan ersätta de hårt slitna och strejkbenägna poliserna av kött och blod. Maskinversionen ska hålla buset stången medan en ny stad, Delta City, uppförs på platsen för det uttjänta Detroit.

Ett av projektet är en polis i form av en cyborg – hälften människa, hälften maskin. Den förste som omvandlas är Alex Murphy, en polis som skjuts ihjäl under ett uppdrag. Hjälten dör redan innan en halvtimma av filmen är gången, men i en uppenbar Kristussymbolik återuppstår han som en riddare i rustning – en modern Galahad, som istället för att söka efter den heliga Graal försöker beskydda de som är samhällets mest utsatta – med uppdrag att skydda stadens medborgare.[6] Uppdraget visar sig vara nog så svårt då OCP:s vicedirektör Dick Jones anlitar de brutalaste brottslingarna i Detroit för att kontrollera staden och oskadliggöra ambitiösa, yngre kollegor. Under ledning av den sadistiske och psykopatiske Clarence J. Boddicker får de även i uppdrag att avsluta arbetet med Robocop, då det är samma gäng som avrättat Murphy. Just avrättningen återkommer i brottstycken i Robocops drömmar och han har även minnesfragment från tiden som lycklig familjefar. Då välkomnades han av en vacker fru och en son som, när Murphy jonglerade med pistolen, storögt såg honom som Shane, räddaren i nöden i västernfilmen Mannen från vidderna (1953).[7] Nu har fru och son flyttat, övertygade om att Murphy är död och begraven en gång för alla.

Vad Robocop inte har kännedom om är OCP:s bokstavligen inbyggda hållhake. Lika effektiv som han är när han tar sig an våldtäktsmän och knarkhandlare, lika hjälplös är Robocop när han ska utöva rättvisa mot personer i OCP:s ledning. Likt robotarna i Isaac Asimovs science fiction-romaner är han förhindrad att agera i vissa situationer, i detta fall när han försöker arrestera Dick Jones. Eftersom OCP kontrollerar polisen kan Jones övertala Robocops tidigare kollegor att ta avstånd från honom – med ett undantag. När poliserna är på god väg att förgöra Robocop räddas han av sin forna partner, Anne Lewis, spelad av Nancy Allen som även till det yttre anpassades till rollen som hårdför kvinnlig polis. Allen, som inte minst gjort sig känd på vita duken för sitt hårsvall, uppträder i en kortklippt, närmast maskulin frisyr. Någon romans mellan henne och Murphy/Robocop är det heller inte fråga om. Med Lewis hjälp lyckas Robocop återhämta sig så pass att han slutligen kan besegra sina inre demoner och utkräva hämnd på polismördarna. Passande nog utkrävs den i samma nedlagda fabrik där Murphy avrättades.

I slutsekvensen återvänder Robocop till OCP:s högkvarter. Vid ett styrelsemöte konfronterar han den hänsynslöse vicedirektören, och i detta sammanhang vänds tekniken mot Dick Jones. Inför den församlade styrelsen kan Robocop från sin hårddisk spela upp ett samtal där Jones erkänner sin roll för att utnyttja de kriminella i Detroit för egen vinning. Desperat mordhotar Jones sin chef, som svarar med att avskeda honom. Därmed försvinner det förbehåll som har hindrat Robocop från ett tidigare ingripande. Utan att tveka oskadliggör han vicedirektören.

 

Robocop i sin samtid

Det var ingalunda givet att 1987 års Robocop skulle bli en publiksuccé och dessutom vinna många tongivande filmkritikers gillande. Huvudrollsinnehavaren Peter Weller var tämligen okänd, men hans mekaniska framtoning i Robocop var kongenial och påminner i hög grad om Arnold Schwarzeneggers mest minnesvärda roll från 1984, då även han spelade en cyborg i James Camerons genombrottsfilm, Terminator. Valen av Ronny Cox och Kurtwood Smith i rollerna som Dick Jones respektive Charles J. Boddicker var oväntade med tanke på deras tidigare skådespelarkarriärer. Den mångsidiga Cox hade framför allt gjort sig känd för sina roller som advokat eller militär, oftast med hög moral och hjärtat på rätta stället, vilka stod i skarp kontrast till gestaltningarna av hänsynslösa direktörer i Verhoeven-filmerna Robocop och Total Recall. Kurtwood Smith hade dittills mest agerat i tv-serier och -filmer i en annan typ av roller än den som Boddicker. Kontrasten mellan en polerad yta och ett brutalt agerande var slående, men den initierade kunde se att han till det yttre hade samma inspirationskälla som Caligula (Stig Järrel) i Alf Sjöbergs Hets (1944). De runda glasögonen var, som Paul Verhoeven påtalar i kommentarspåret till Criterion Collections DVD-utgåva av Robocop från 1988, framtagna med syftet att påminna om de som Heinrich Himmler bar.

Att Robocop fick ett positivt mottagande var inte bara på grund av starka skådespelarinsatser, utan berodde i minst lika stor utsträckning på att Reaganerans framgångskultur förevisas i en skrattspegel. Personer försätts återkommande i absurda situationer, bland annat i samband med att en testversion av en polisrobot rullas in under ett möte. En av de yngre OCP-medarbetarna uppmanas att hota maskinen med ett skjutvapen. Roboten kräver att han lägger ner pistolen. Mannen lyder, men roboten fortsätter att räkna ner och skjuter ihjäl honom. Händelsen bagatelliseras av vicedirektören, eftersom det bara rör sig om ett ”mindre missöde”.

Det saknas heller inte ironiska samtidskommentarer över yuppiekulturen och en samhällsutveckling där ytlighet och kortsiktiga vinster premieras. Någon solidaritet existerar inte mellan OCP:s medarbetare, utan de agerar som hajar och anfaller hänsynslöst kollegor om blodvite uppstår. När den karriärlystne Bob Morton (Miguel Ferrer) under en kort period åtnjuter segerns sötma, gör han det i sällskap av lyxprostituerade och stora mängder kokain. I korta nyhetsinslag rapporterar programledare med breda leenden om krig och olyckor, alltifrån att södra USA invaderas av mexikaner via hot om atombombskrig i apartheidregimens Sydafrika till ett missöde i rymden som resulterar i ett stort antal dödsfall, inklusive flera före detta amerikanska presidenter. I reklamfilmer uppmanas Detroitbor att byta till ett nyare hjärta, gärna av sportmodell, eller inhandla familjespelet ”Nuked”, där konstgjorda svampmoln exploderar över middagsbordet.

 

En förevigad Robocop?

Att filmen alltjämt framstår som aktuell beror inte bara på att den fångade trender och värderingar i det sena 1980-talets USA. Av minst lika stor betydelse är att den dystopiska skildringen inte längre ter sig särdeles avlägsen. Antropologen Anne Allison har poängterat att de många våldsinslagen i filmer som Die Hard (1988), Robocop och Robocop 2 (1990), fick faktiska förebilder vid samma tid i form av skolskjutningar, dock utan att hävda att det fanns ett direkt orsakssammanhang mellan fakta och fiktion.[8] I andra avseenden var Verhoeven före, eller måhända med, sin tid. I linje med Paul Virilios slutsats i War and Cinema: The Logistics of Perception (1989), om att skildringar av faktiska konflikter under senare årtionden blivit alltmer filmiska till sin karaktär, har Verhoeven utforskat just moderna samhällens ”marknadsföring” av krig och våld, gärna förlagda till framtiden såsom i Robocop, Total Recall och Starship Troopers (1997).[9]

Dessutom står det klart att privatiseringen av allehanda verksamheter, inklusive sådana som tidigare varit knutna till ett statligt våldsmonopol, är en realitet i flertalet västländer. Många av dagens amerikanska poliser är klädda och utrustade på ett sätt som påminner om de paramilitära kollegorna i Robocop. När filmen spelades in valde filmteamet bort Detroit som inspelningsplats. En av anledningarna var att stadens skyline inte motsvarade deras önskemål. Ett annat skäl var att det då var enklare att hitta övergivna byggnader och slumlika miljöer i Dallas.[10] Numera är däremot Detroits glansdagar, då General Motors Company var en av de största biltillverkarna i världen och bidrog till att sprida välstånd i staden, ett minne blott.

Måhända är det frustrationen över Detroits ekonomiska tillbakagång, med en konkurs 2013 som kulmen, som förklarar det stora gensvaret på en privat initierad kampanj med syftet att uppföra en bronsstaty över filmhjälten. Förslaget är omstritt då kritiker menar att en förevigad Robocop signalerar att dagens Detroit påminner om den mardrömslika framtidsvisionen. Tvärtom, säger projektets påhejare. Den omutlige Robocop är i 1987 års film en frälsargestalt. Det är han som räddade staden, och nu, när botten redan är nådd, är han den lämpligaste symbolen för att visualisera pånyttfödelsen av the Motor City.[11]

 

Ulf Zander

Professor i historia vid Lunds universitet

 



 

Noter

 

[1] En kortare version av denna text publicerades i krönikeform och med rubriken ”En snut i tiden. Med lite god vilja kan man hitta nytt hopp även i dystopin” i Sydsvenskan 6/2 2014.

[2] Se till exempel Robert Beames, ”Robocop remake; interview with director José Padilha”, The Telegraph 23/12 2011; Kevin Jagernauth, ”Director Jose Padilha Says ’RoboCop’ Reboot Is ’Hell’”, http://blogs.indiewire.com/theplaylist/director-jose-padilha-says-roboco... (26/2 2014); Sean O’Connor, ”RoboCop Director Jose Padilha Will Keep The Original’s Irony But Not The R-Rating”, http://www.cinemablend.com/new/RoboCop-Director-Jose-Padilha-Keep-Origin... 6/9 2013 (26/2 2014).

[3] Jesse Giroux, ”Peter Weller on What Made Paul Verhoeven’s Robocop so Damn Good”, www.joblo.com/movie-news/peter-weller-on-what-made-paul-verhoeven’s-robocop-so-damn-good, 12/9 2013 (23/1 2014); Bill Hunt, ”Paul Verhoeven Interview #1”, http://robocoparchive.com/info/actorinterviews4.htm (23/1 2014) och Ryan Lambie, ”Paul Verhoeven on remakes. RoboCop and crowdsourced movies”, www.denofgeek.com/movies/paul-verhoeven/25355.com (23/1 2014) och Mike Ryan, ”Paul Verhoeven, ’Tricked’ Director, on The ’Robocop’ and ’Total Recall’ Remakes”, www.huffingtonpost.com/2013/04/23/paul-verhoeven-tricked_n_3138801.html (23/1 2014).

[4] Se till exempel Peter Bradshaw, ”RoboCop –review”, The Guardian 6/2 2014; Tim Robey, ”Robocop, review”, The Telegraph 6/2 2014; Nigel Andrews, ”RoboCop –film review”, Financial Times 6/2 2014; Michael Philillips, ”Review: ’RoboCop’”, Chicago Tribune 11/2 2014; Michael Tapper, ”Medioker nyinspelning saknar satirisk sting”, Sydsvenskan 7/2 2014; Jan Söderqvist, ”Nya Robocop har färgats av spelvåldet”, Svenska Dagbladet 7/2 2014; Fredrik Strange, ”Kinnamans robotsnut väcker medkänsla”, Dagens Nyheter 7/2 2014; Jan-Olov Andersson, ”Joel Kinnaman övertygar – men filmen blir aldrig riktigt spännande”, Aftonbladet 7/2 2014; Mattias Dahlström, ”Uppståndelse i onödan”, Helsingborgs Dagblad 7/2 2014; Caroline Hainer, ”Kinnaman som halvrobot”, Upsala Nya Tidning 7/2 2014; C-G Karlsson, ”Humorlös remake”, Metro 7/2 2014. För en positivare hållning, se Guy Lodge, ”Film Review: ’RoboCop’”, Variety 5/2 2014.

[5] Manohla Dargis, ”Less Redemption, More Tears. ’RoboCop’ Remake Arrives, Starring Joel Kinnaman”, The New York Times 11/2 2014.

[6] Kristussymboliken betonades redan vid inspelningen av Robocop och Verhoeven och har återkommit till denna tolkning även därefter. Tematiken går igen hos honom även i andra sammanhang. I Nederländerna har han utgivit en bok om Jesus och har under lång tid arbetat på ett filmmanus om Jesu liv. Se vidare i Steve Roses intervju med Paul Verhoeven, ”Dutch Courage”, The Guardian 9/2 2002. Jämförelsen med Galahad, Lancelots och Elaines son i keltisk mytologi, betonades av Walter Goodman i ”Film: ’Robocop’, Police Drama with Peter Weller”, The New York Times 17/7 1987.

[7] Jämför Desson Howe, ”RoboCop”, The Washington Post 17/7 1987.

[8] Anne Allison, ”Cyborg Violence: Bursting Borders and Bodies with Queer Machines”, Cultural Anthropology, Vol. 16, No 2, May 2001, s. 237–265.

[9] J. P. Tolette, ”Verhoeven, Virilio, and ’Cinematic Derealization’”, Film Quarterly, Vol. 53, No 2, Winter, 1999–2000, s. 30–38.

[10] Om dessa aspekter, se Paul Sammons dokumentär Shooting Robocop (1987), som återfinns i MGM:s DVD-box Robocop Trilogy (2002).

[11] Stephen Kelly, ”Let RoboCop reign over the streets of Detroit”, www.theguardian.com/film/filmblog/2011/mar/29/robocop-statue-detrot.com (23/1 2014); Ben Child, ”RoboCop statue to guard Detroit after successful Kickstarter campaign”, The Guardian 26/9 2013.