Björn Lundbergs blogg

Midsommarfirandet är överstökat och sillburkarna har ställts tillbaka i kylskåpet. Det mesta regnade väl bort i år, men jag firade midsommar i Stockholms skärgård och där finns varken dåligt väder eller dåliga kläder.

Nu har jag i stället tagit flyget över Atlanten och landat i Vancouver för att delta i SHCY-konferensen (Society for the History of Childhood and Youth). För två år sedan ägde konferensen rum i Nottingham, vilket var lite enklare och billigare. Men jag har länge velat åka till Vancouver så jag bestämde mig för att försöka ta chansen. Och här sitter jag nu.

Det har varit lite tyst kring den här bloggen senaste två månaderna. Jag har som vanligt haft massor av inlägg jag velat skriva och mängder av debatter att ge mig in i. Men det har helt enkelt inte funnits tid. För att klara av en hektisk vår har jag fått ruta in dygnets timmar och prioritera. Arbete med avhandlingen först, därefter konferensbidrag och liknande. Sedan poddradion Lite Passé (alla avsnitt finns här på tidskriftenscandia.se/?q=poddradio.

”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund” skrev Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss på DN Debatt i söndags. Det är hårda ord och allvarliga anklagelser. Till att börja med vill jag påpeka att jag inte invänder mot problematiken i de exempel författarna anger, utan att de får bilda utgångspunkt för postmodernismen som begrepp.

I dag sitter jag som doktorandrepresentant på institutionens grundutbildningsinternat där vi diskuterar utformning av ett framtida kandidatprogram i historia.

Under förmiddagen ingick jag i en diskussionsgrupp som hade i uppgift att ta fram innehåll och kursmål till en historievetenskaplig introduktionskurs. Alltså var det viktigt att fråga sig vad en student förväntar sig att börja med i sina historiska studier. Och vad vill vi förmedla som det mest övergripande och mest centrala.

Den som följt debatten kring den verkliga eller påstådda krisen för humaniora har garanterat stött på jämförelser mellan humanistisk forskning och naturvetenskap.

Då tänker jag osökt på en anekdot om filosofen Ludwig Wittgenstein. Under sina år i Cambridge ska den ständigt grubblande filosofen ha gett rådet till sina mest begåvade studenter att göra något vettigare än att studera filosofi. Utbilda sig till läkare, till exempel. Eller trädgårdsmästare.