Bebistid är inte skrivtid

Lite mer än fem månader har gått sen en tredje person anlände i vårt liv och ställde om prioriteringarna. Inte från en dag till en annan utan långsamt och gradvis, i takt med hans utveckling. Sista delen av graviditeten flyter ihop med den allra första tiden, då Jacques var ett litet paket innanför eller utanför magen och alla mina krafter samlade för att ge honom liv. Sedan följde en lång härlig sommar, med långsam återhämtning av kroppen och anpassning till att ta hand om det lilla barnet som växte i vaggan. Nu är han helt närvarande i vår vardag. När vi skrattar, skrattar han fast han nog inte förstår vad som är så roligt. Och när vi är bekymrade, slutar han leka och svarar med förundran eller gråt. Vi äter fortfarande frukost i sängen som vi brukat sen han föddes. Men skillnaden är stor från i somras, då vi kunde lägga honom sovandes i ett hörn av sängen. Nu skulle han inte få för sig att somna när det händer så spännande saker omkring. Vi har en stor radie omkring brickan för att han inte ska fälla omkull koppar och glas med sina bläckfiskarmar, eller sparka undan den med sina starka ben. Och om bara några veckor kommer vi att undra hur det överhuvudtaget var möjligt att försöka äta tillsammans i sängen.

Trots tröttheten och de få timmar jag har för mig själv, känner jag mig oupphörligt kreativ. Jag njuter av läsning, gör små synopsis, har konkretiserat upplägget kring mitt projekt. Den stora utmaningen är att hinna dokumentera alla dessa tankar utförligare än i korta stolpar. Skrivandet har varit en del av mig hela livet, och en daglig syssla sedan många år. Alltid lite motigt, ibland tradigt – det ska inte förnekas. Men givet och omedvetet inordnade jag det övriga livet efter skrivandet. Och nu kan jag inte det längre. Nu måste jag skriva när min bebis inte behöver mig, dvs. på kvällstid eller tidigt på morgonen. Ingetdera passar mig. På kvällen är jag för trött för att göra annat än de mest mekaniska eller lustfyllda sysslorna, så då återstår bara morgonen. Jacques vaknar mellan halv sju och halv åtta. Jag tittar ut genom det nattsvarta fönstret klockan sex, efter en natt då jag vaknat till åtminstone en gång, ibland längre stunder som nu när han har varit sjuk i tre veckor… och det går bara inte. Helgerna är fullspäckade med saker som jag har väntat hela veckan på att få göra.

Jag tänker självkritiskt på allt jag hört om författare och forskare, de som verkligen blir något. De tar inte hänsyn till trötthet eller bekvämlighet. Skrivandet går före allt, så är det bara. Fysisk aktivitet, umgänge med familj och vänner, städning, matlagning – allt är underordnat skapandet för att det ska bli av. Ständigt pockande i bakhuvudet har jag den där historien om den där som kände någon som kände någon som skrev en bok medan deras bebis sov. Det är uppenbart att jag inte hör till denna utvalda skara. När Jacques sover vill jag vara ute och blinka mot decemberljuset. Pröva ett recept på 1700-talspepparkakor. Eller bara sitta och känna honom i min famn och sakta slumra till, jag med.

I november höll jag på att falla på eget grepp. Jag har tagit på mig några småuppdrag sen i somras; saker som jag brukar klara enkelt eller måste göra för att det handlar om gemensamma projekt. Två recensionsuppdrag, redaktörskapet för Sjuttonhundratal, ett abstract som del av ett stort forskningsprojekt, revidering av två artiklar som jag skrev förra året. Jag har fått löjligt god tid på mig att göra allt detta. Men har inte funnit tiden. Veckorna har bara runnit iväg tills jag insåg att det var bråttom. När jag väl hade gjort det och skulle lägga in en högre växel kom virus på virus, vaknätter till följd, en tur till akuten med lillen mitt i natten för att kurera pipandning och skällhosta. Nedböjd av skam inför detta misslyckande kröp jag till tangentbordet för att skriva Det Där Ursäktande Mailet Till Redaktören. Den där redaktören som jag ville göra gott intryck på för att också få framtida uppdrag. Fem minuter senare får jag svar. De hade inte plats för mig i det här numret, så kunde jag vara så vänlig och lämna in manus om två veckor? Jag vill tro att jag förtjänade turen denna gång.