En utmaning för tidskriften Respons

Den långa och plågsamma pyspunka som präglat dagstidningarnas kultursidor under tidningskrisens decennium har resulterat i att utrymmet för idédebatt, kritik och recensioner av böcker inom humaniora i princip försvunnit. För de intellektuella vid Sveriges lärosäten har detta resulterat i något som liknar en existentiell kris. Dagstidningarnas kultursidor var länge den främsta symbolen, eller kanske rentav det verkliga fundamentet, för den borgerliga offentligheten. Här kunde historiker bidra med essäer och understreckare som fick kunskapen i elfenbenstornen att spridas till den kunskapstörstande bildade medelklassen. Här fanns utrymme att hylla och håna varandras verk.

Kort sagt, på kultursidorna hade historiker och andra intellektuella en självklar ställning. I universitetens fikarum sägs det att dagstidningarna i dag bara recenserar böcker av andra journalister, inte sällan den aktuella tidningens egna medarbetare. Det ligger något i det.

Därför har många akademiker inom historia och närliggande ämnen hyllat tidskriften Respons. Den begränsade räckvidden hos denna smala publikation innebär visserligen att de intellektuella inte längre kan drömma om en offentlig arena med samma genomslag som dagstidningarna en gång hade (om det nu verkligen var så många som läste kultursidorna...) I gengäld lyckas den göra något så ovanligt som att erbjuda recensioner som verkligen går på djupet.

För den som söker kvalificerad kritik av svensk sakprosa är Respons ett absolut måste. Recensionerna är ofta riktigt, riktigt bra: tydliga, resonerande och med blicken riktad utåt. När jag läser Respons tänker jag att det är precis det här rummet svensk humaniora måste värna: en plats för kvalificerade samtal i gränslandet mellan kultur och vetenskap. Ibland känns det som att sitta nersjunken i en bekväm skinnfåtölj och lyssna på kloka gubbar som röker pipa och diskuterar upplysningen.

Efter ett tag inser jag att den känslan troligen beror på att tidskriften Respons till stor del faktiskt ÄR gubbar som diskuterar upplysningen. Som i så många andra sammanhang märks inte (läs: noterar JAG inte) den manliga dominansen innan jag reflekterar aktivt över den.

Så jag satte mig ner och började räkna namn. Vilka är det som skriver recensionerna - och vems böcker recenseras?

Enligt allabolag.se består Tidskriften Respons AB:s styrelse av fem män (och noll kvinnor) med en genomsnittlig ålder på 64,6 år. Så långt en ganska manlig angelägenhet alltså. Men redaktionsrådet består av 5 män och 5 kvinnor, vilket skulle kunna peka på en betydligt jämnare könsfördelning gällande innehållet i tidningen.

Jag beslöt mig för att hastigt räkna samman de recensioner som publicerats i tidningen under 2015 (nr 1-4). Där återfanns verk av sammanlagt 137 namngivna författare och redaktörer* (Respons tar recensionerna på allvar!), vilka behandlats av 96 recensenter**. Det sammanlagda intrycket är nedslående. Av dessa namngivna författare är 100 män och 37 kvinnor (73% respektive 27%). Bland recensenterna är fördelningen ungefär densamma: 68% män och 32% kvinnor. Vad gäller de större tema-artiklarna, reportagen och analyserna - d.v.s. det innehåll som inte utgörs av vanliga recensioner - rör det sig under 2015 om 87 procent bidrag av män, 13% av kvinnor.***

Nu ska det sägas att min sammanställning gjorts i all hast, och jag kan ha råkat placera ett namn här eller där i fel kategori. Och könsfördelning är inte den enda faktorn av betydelse när det gäller representation. Men intrycket är så pass tydligt att det inte går att vifta bort: tidskriften Respons har hittills i år till alltför stor del varit ett forum för män som recenserar andra män. Detta är ett problem för tidningen som inte bara handlar om representation på pappret. Om tidningen ska kunna utvecklas och vara en angelägen röst även i framtiden behövs en större mångfald.

Därmed inte sagt att allt är hopplöst eller dåligt. Tidskriften Respons ÄR värdefull läsning. För den som vill orientera sig i kultur- och idédebatten är den i princip oundgänglig. Den här sortens initiativ är nödvändiga om kritiken ska kunna få ordentlig plats i det offentliga samtalet. Men om Respons ska kunna fylla det tomrum som dagstidningarna lämnat efter sig måste den nog se till att ta sin målgrupp på lite större allvar. Annars riskerar humaniora i Sverige att framstå som en huvudsakligen manlig angelägenhet.



/ Björn Lundberg

--> Observera att detta är ett personligt blogginlägg och inte uttrycker tidskriften Scandias hållning <--

Synpunkter?

Kontakta mig på: bjorn.lundberg (snabel-a) hist.lu.se

*Här har jag utgått från de författar- eller redaktörsnamn som skrivs ut i tidningens innehållsförteckning. Observera att flera av titlarna har mer än en författare.

**Flera av recensionerna behandlar mer än en titel. I sammanställningen har både "vanliga recensioner" och kortrecensioner behandlats.

***Här utgår jag från de artiklar med skribenter som namngivits i innehållsförteckningen.