Vad händer med Föreningssverige?

Nyligen uppmärksammade Dagens Nyheter att allt färre svenskar engagerar sig i ideella föreningar. Även om parametrarna som presenteras i artikeln är ganska få finns det ju mycket som talar för den generella tendensen: medlemskap och engagemang i ideella föreningar som Röda korset, scouterna eller föräldrakooperativa förskolor minskar. Nutidsmänniskan beskrivs som för stressad, självständig och otålig för att ha tid med långa möten.

Riskerar det tynande föreningsengagemanget att skapa minskad tillit och gemenskap i samhället? Är det ett hot mot demokratin? Eller tar sig engagemanget bara nya former: på sociala medier eller via autogiron?

Problemet är intressant därför att tycks vara lika gammalt som idén om ett modernt samhälle, d.v.s. ett samhälle präglat av modernitet, där jordbrukssamhällets traditionella bygdegemenskap ersatts av städer utan tydliga sociala band. När jag gräver i arkiven och läser gamla texter från Unga Örnar på 1930- och 1940-talen är det i första hand just denna otrygghet och rotlöshet rörelsen vill motverka. Alienation leder till likgiltighet som i sin tur ger upphov till antingen kriminalitet eller passivitet. Men demokratin fordrar aktiva medborgare och därför krävs ett levande föreningsliv.

Så resonerade man inom Unga Örnar, och förresten även inom scoutrörelsen. Till skillnad från scouterna, som generellt hade en nära relation till kyrkan, såg Unga Örnar också föreningslivet som en modern ersättare till kyrkans gemenskapsbyggande. Genom hyresgästföreningar, bildningsförbund och fackföreningar skulle arbetarna skaffa sig inflytande över samhällslivet, men också känna sig delaktiga.

Förenings-Sveriges upplösning innebär en tråkig utveckling, men har egentligen pågått i decennier och kommer knappast leda till social kollaps. Däremot kan man fråga sig vad som i framtiden händer med det ideella arbete som utförs inom ramen för föreningarna. Vem ska driva natthärbärgen och kvinnojourer? Vem ska träna barnen i simning eller fotboll? Vem ska vara domare när två fotbollslag från division 7 gör upp på en regnig grusplan?

Alla dessa hjältar gör ett stort jobb i det tysta. Visst finns det krafter som hellre hade sett att den ideella delen av samhällets ekonomi i större utsträckning ersattes av företagande. För att skapa högre BNP, mer moms, större skatteintäkter. Ta den framväxande "läxhjälpssektorn" som exempel. Men föreningslivets hjältar kan aldrig ersättas av vinstdrivande företag. Ideella föreningar och gräsrotsrörelser kommer alltid vara en oersättlig del av en demokrati.

Därför måste barn och ungdomar också få lära sig att demokrati inte bara handlar om att rösta vart fjärde år. Demokrati pågår överallt. Och demokrati tar tid.

Idén om den självständiga medborgaren, den självtillräckliga individen, är en förutsättning för en aktiv demokrati men också dess potentiella förbannelse. Däri ligger det liberala subjektets stora paradox.