Debatt: Vad är nyttan med nytta?

Peter K. Andersson har läst senaste numret av Scandia och reagerar på nyttohetsen.

En historikerkollega gick nyligen till frisören, och när hon på den sedvanliga frågan om vad hon arbetade med berättade att hon var doktorand i historia, svarade frisören prompt:

       ”Jaha, och hur känns det att inte bidra till samhället?”

       I det senaste numret av Scandia besvarade en mängd namnkunniga nordiska historiker på frågan om vad som är historievetenskapens samhällsroll. Anslaget kopplades till de nyutkomna böckerna Till vilken nytta? och Alltings mått, som på olika sätt försökt angripa problemet med att formulera humanioras samhälleliga nytta.

       Frågan om den humanistiska forskningens nytta har av någon anledning blivit till ett hett ämne på sistone. Historiker har vänt frågan mot sig själva och blivit väldigt självrannsakande. Problemet de ser är att de är väldigt många och väldigt heterogena, och så fort man försöker koncentrera historiens nytta till några grundprinciper så försvagas anledningen till varför historikerna är så många, och varför de måste forska kring historien på en sådan detaljnivå. Den här poängen gör Erling Sandmo i ett av bidragen till Scandias temanummer.[1] Själv anser jag att en historikers svar på frågan om vilken samhällsnytta historikernas arbete gör borde vara att ställa en motfråga: Varför är du så besatt av sammhällsnyttan? Varför måste allting ha en samhällsnytta? Hur definierar du samhällsnytta? Historikerns uppgift är nämligen, liksom alla humanisters, att ifrågasätta de förgivettagna föreställningarna och granska dem kritiskt.

       Svaret på historikerns motfrågor är egentligen uppenbart för alla, men vi vågar sällan säga det högt. Vi lever i en tid som har ett enormt behov att legitimera sina förehavanden och strömlinjeforma sina projekt. Om någonting inte ger en uppenbar ekonomisk avkastning eller har ett explicit syfte att bidra till samhällets förbättring eller utveckling, blir vi misstänksamma mot det. Att bidra till den ekonomiska tillväxten är det för tillfället enda allmänt accepterade syftet med seriösa samhälleliga verksamheter.[2] Visst kan man argumentera för att historia bidrar till samhällets förbättring, men sådana argument bara tillgodoser vår tids hunger efter enkla lättköpta poänger och banala sentenser. Poängen med historia är att den ska vara obskyr, komplex, förvirrande, motsägelsefull och ifrågasättande. Den ska sparka igång våra tankar så att de inte når någon slutpunkt. Vi får aldrig förledas att tro att vi har kommit fram till tänkandets mål. Den humanistiska forskningens ständiga dialog påminner oss om det.

 

Detta ifrågasättande av historien motsvaras av samtidens skepsis mot konst och, för den delen, monarkin. Den engelske författaren Stephen Fry har liknat den brittiska monarkin vid sin egen böjda näsa. Den är inte särskilt estetisk och man skulle kunna ta bort den med en enkel precisionsoperation. Men samtidigt är den karakteristisk och gör näsans innehavare lite intressant och annorlunda. Med en näsoperation skulle han bli likadan som alla andra, och till på köpet slätstruken och alldaglig. På samma sätt med monarkins avskaffande. Ersättningen skulle vara en effektiv men tråkig statsapparat av tråkiga kostymklädda herrar.[3] Själv kan jag komma på hundratals anledningar till varför det inte borde finnas monarkier längre. Men samtidigt är jag ganska förtjust i att reta galla på folk genom att försvara monarkin på denna enda punkt: att det är en samhällelig institution som i grund och botten inte har något syfte, som allt annat än underlättar för samhällsnyttan. Men hur kul hade det varit att leva i ett samhälle utan lite grus i maskineriet, där allting arbetade för samma slutmål och där man inte ifrågasatte det höga syftet?

       Den som frågar ”Till vilken nytta?” har redan i bakhuvudet en färdig föreställning om vilken nytta man vill att den tillfrågade ska åberopa. Och föreställningar om vad som är legitim nytta är, när man försöker konkretisera dem, ofta väldigt banala. De handlar om världsfred, jämlikhet, demokratins upprätthållande och fattigdomens bekämpande, syften som förstås är goda i sig, men som idag har blivit till tomma skal på grund av att man, av rädsla för att inte ta itu med dem rejält, renodlar dem så mycket att det i slutändan bara är acceptabelt att verka för dem direkt och konkret. Det gör vår tid till de självrättfärdigas guldålder. Att resa till Afrika och arbeta på ett barnhem eller hjälpa natukatastrofoffer i Sydostasien blir de enda försvarbara handlingsalternativen. Om inte detta går så kan vi tolerera att man åtminstone skaffar ett fadderbarn. Vad vi har glömt är att ifrågasätta dessa metoders resultat eller att inse att andra, inte lika direkta, sätt att agera är acceptabla. Forskning som har en bättre värld som syfte är för långsam och för komplicerad för att folk ska kunna förstå sig på den. Den förkastas därför med att det är en för långsam och omständlig metod vars resultat inte går att uppskatta eller mäta. Vi lever i de mätbara resultatens tid, vilket blir tydligt så fort en politiker öppnar munnen.

       En bekant till mig forskade nyligen om yrkeskulturen bland svenska kommunikatörer genom att besöka olika seminarier där branschens målsättningar och arbetsmetoder diskuterades. Ett återkommande drag var den idealism som uttrycktes vid alla mötena och som gjorde att kommunikationsbranschens mål ständigt formulerades som att bidra till världsfreden, att rädda miljön, att sudda ut skillnader mellan rika och fattiga länder. Men någon rapport om vilka resultat i denna strävan man hade kommit till gavs aldrig. Det viktiga var att målsättningen var så hög som möjligt och lät så bra att den inte skulle kunna kritiseras (Vem vill inte ha fred på jorden?). Vad som sen verkligen gjordes för att uppnå det, eller om något ens gjordes, var inte så viktigt.

       Detta är en bild av en bransch som befinner sig i en identitetskris, och situationen kan översättas till flera olika branscher, inte minst den humanistiska forskningens. Den osäkerhet som man känner gör att man griper till enkla poänger för att försäkra sig om att omgivningen ska godta dem. Dessa enkla poänger är något som historisk forskning än så länge har lyckats undvika i ganska hög grad, men att man börjar ställa rannsakande frågor till sig själva tyder på att simplifieringen är på frammarsch. Den opinion som bara accepterar enkla poänger och tydliga syften – som att vi måste ha frisörer för att vi inte ska begravas i hår – har blivit starkare på senare tid, och det är av stor vikt att universitetsvärlden – som ju bygger på raka motsatsen – inte ger efter för den.

       Att fråga vilken nytta historien har är som att fråga vilken nytta Kafkas ”Processen” eller Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” har. Det explicita, till samhällsnytta översättliga, syftet hos dessa verk finns väl där någonstans, eller inte. Det spelar inte så stor roll. Den som haft glädje av att läsa Processen, eller någon annan roman (jag vet många som avskyr Processen, och det är helt okej), vet innerst inne vad de gillade med den och vilken glädje den gav dem eller vilka nya tankar den öppnade upp för dem, men att uttrycka detta konkret är inte så lätt, och kanske inte heller önskvärt eller nödvändigt. Vi har blivit väldigt ängsliga idag när det gäller verk som inte skriker ut sitt budskap, för vi är rädda för att vi har (eller ska anklagas för att ha) spenderat en massa pengar på att producera något som inte ger någon påtaglig avkastning. Jag likställer inte historieforskning med konst eller skönlitteratur, även om avantgardekonstens obskyritet och beroende av näringslivsmecenater väl även är historieforskningens ofrånkomliga framtid, men historiens och andra humanistiska vetenskapers problem är delvis att dess litterära sida nedtonats till förmån för dess vetenskapliga. Sandmo hänvisar till historiens bestående popularitet i sin mer litterära populärvetenskapliga form, vilket inte är att förakta. Akademisk humaniora tenderar att inta en alltför arrogant hållning till det förhållande världen utanför akademin har till de humanistiska studieobjekten. Ett tydligt exempel är Sara Edenheims bidrag till Scandias temanummer, där hon, i ett försök att vara kritisk mot den etablerade akademiska historiens bevekelsegrunder, en efter en avfärdar anledningar till varför man kan vara intresserad av historia.[4] Tyvärr når hon därmed i stället oanade höjder av akademisk arrogans, då de punkter som hon räknar upp även representerar grunden för den ”vanliga människans” historieintresse.

       Det är inte frågan om att ignorera det omgivande samhällets krav på nyttoformulering, men man bör se det för vad det är. Varifrån kommer ifrågasättandet av humanioras nytta? Kanske kan det emellanåt komma från den breda folkmassan i formen av en förbryllad frisör, men avståndet mellan universitetsvärlden och den utomakademiska världen, och de två världarnas oförståelse för varandra, är ingenting nytt och, tror jag, inte något problem. Kanske är den till och med en nödvändighet. Snarare handlar det om ett språkbruk som tagit sig in i samhällsdebatten via näringslivet och som förstärkts av mediernas belysning.[5] Utgångspunkten blir då en ganska snäv definition av vad som utgör ”nytta”, och det är denna snävhet som jag är rädd i viss mån har utlöst den defensiva hållning som genomsyrar de ovan nämnda böckerna och Scandias temanummer. Visst kan man tala för en breddning av nyttobegreppet, men om man vill vara mer rakt på sak och komma till kärnan av problemet, tycker jag att man bör ifrågasätta samtidens nyttofokus. Vad det döljer är ett ensidigt framtidsfokus, som är i synnerhet framträdande inom svenskt kulturliv, där anammandet av trender inom mat, mode eller informationsteknologi skyler den tomhet som ett ytligt förhållningssätt till det förflutna innebär. Därför är den rådande situationen särskilt kritisk för svenska historiker, som har ett visst ansvar att föra ut historien utanför akademien.

 

 

Peter K. Andersson

Historiska institutionen, Lunds universitet



[1] Erling Sandmo, ”Avstandens fortryllelse”, Scandia, 79: 2 (2013).

[2] Kim Salomon gör en liknande poäng i sin recension av Till vilken nytta? i tidningen Respons, nr 3, juni 2013.

[3] Stephen Fry, Moab is my Washpot, London 1997, s. 21.

[4] Sara Edenheim, ”Därför är vi historiker”, Scandia, 79: 2 (2013).

[5] Jfr Martin Wiklund, ”Frågan om framsteget – plaidoyer för en humanistisk modernitet”, i Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter, Tomas Forser, Thomas Karlsohn (red.), Göteborg 2013.